Identitet

En ynka konjunktion kan ställa till med mycket

Det händer då och då att jag stör mig på vissa ord. Ett av dem är konjunktionen ”men” i betydelsen däremot, fast, emellertid, dock etc. Som du vet har ”men” som funktion att binda samman satser och satsdelar av samma sort.

Det finns en förkärlek till ”men” bland journalister, lärare, dagispersonal m fl. I artiklar och reportage dyker ordet upp när man ska beskriva en person. ”Hanna är en 33-årig tvåbarnsmamma och arbetar som arkitekt. Hon är boende i Vasastan men har polskt ursprung.” Om vi tittar närmare på den sista meningen märker vi att ”men” uttrycker att den i kommunikationen som följer inte passar in eller inte är den man väntar sig. Genom att använda sig av ”men” vill journalisten betona att Hannas polska rötter inte passar in med den bilden journalisten har av en Vasastansbo. Du kanske tycker att jag överreagerar nu. Då blir min fråga till dig, varför inte byta ut ”men” med ”och”?

I samband med föreläsningar eller när jag brukade vara med i TV-sofforna på 90-talet fanns det alltid med ett ”men” när programledaren eller moderatorn skulle presentera mig. ”Ayse, du är född och uppvuxen i Sverige men har föräldrar från Turkiet”. ”Ayse, du lever i Stockholm men har turkiskt ursprung.” Ordet ”men” dök upp överallt! Och det gör det än. Märker du vilken skillnad det blir om du i stället säger ”Ayse, du lever i Stockholm OCH har turkiskt ursprung”? Det är dags att byta ut ”men” mot ”och”. Inte minst när vi beskriver varandra. Alienering sker inte bara med handling utan även med ord. En ynka konjunktion kan ställa till med mycket.

Ayse

Bild: Ayse

Annonser
Standard