Demokrati, Identitet, Sociala medier

En tid där feghet regerar

Jag har blandade känslor för nätet. Å ena sidan hyser jag stor beundran å andra sidan en viss skräck för det. Beundran för att det är ett underbart verktyg. Jag handlar mer på nätet än i butik, skaffar information och uttrycker mig exempelvis här på bloggen. Samtidigt skrämmer nätet mig. Då menar jag inte säkerhetsbiten – FRA-lagen etc – utan den om all pajkastning som finns på nätet.

Nästan varje nyhetstidning tillåter läsarna att kommentera artiklar. Har ni någon gång läst kommentarerna? När nätet var nytt var läsarna försiktiga i deras kommentarer. Det var inte många som då gömde sig bakom ett nickname. Jag struntar i om jag låter gammal och old school men jag saknar de sakliga kommentarerna. Jag brukade själv kommentera och läsa kommentarer men avstår numera. Arroganta, osakliga, ibland hatiska kommentarer. Och de flesta gömmer sig bakom sina löjliga nicknames. Det är en av anledningarna till varför jag inte tillåter kommentarer på min blogg. Men det är inte därför jag skriver det här inlägget.

Efter några år i Istanbul flyttade jag ifjol hem till Stockholm. Att flytta tillbaka var knepigare än vad jag trodde. Då tänker jag inte på den fysiska flytten utan på att jag i vissa stunder blir så besviken på mig själv för att jag har haft en sådan naiv syn på mitt liv här i Sverige. Det är möjligt att jag inte skulle ha noterat det om jag aldrig hade bott utomlands och sedan återvänt. Jag insåg snabbt att det bekväma och bekymmerslösa livet här hade gjort mig blind. Jag lade aldrig märke till vissa saker som jag i dag noterar med en gång. Vad dessa saker är, är svåra att beskriva. Det rör sig inte om konkreta händelser utan mer hur jag upplever, känner dem i dag.

Jag ska exemplifiera detta. När jag var studerande i statsvetenskap i mitten av 1990-talet valde jag att fördjupa mig i islam och politik. Jag pluggade t o m islamologi och geopolitik i Frankrike. På den tiden väckte inte islam sådana extrema känslor som den gör i dag. Jag ville veta mer om religionen och vad som låg bakom alla tolkningar av den. Jag har oerhört svårt för kombinationen politik och religion och hyser inga sympatier för regeringar som blandar in religion i sin politik. Några år senare hamnade jag inom kommunikationssvängen och följde på mitt håll medias relation till islam och det sätt man valde att berätta om religionen. Därefter inträffade de fruktansvärda 11 september-dåden och islam blev världens fiende nummer 1. Trots att islam hade varit den andra största religionen i Sverige i åratal fick nu dess anhängare möta en helt annan attityd i samhället. Plötsligt hade alla – oavsett hur (o)insatt man var i religionen – åsikter om islam. Har inte slöjan (jag själv var en proffstyckare i frågan) varit på tapeten en dag, så har det varit frågan om omskärelse eller hedersrelaterat våld. Med åren har de hätska åsikterna mot islam stigit medan okunskapen om religionen har varit på samma låga nivå.
Jag blev chockad när jag kom hem till Stockholm och såg detta. ”Vad har jag missat?” var den första frågan som slog mig. Jag har fortfarande inte kommit fram till svaret.

Och så i dag läste jag en artikel i DN. Den handlade om successionsordningen (som är från 1809) som menar att kungahusets medlemmar måste vara av den ”rena evangeliska läran”. DN hade valt att rubricera artikeln på följande vis: ”Grundlagen: Kungahuset fördömer islam”. Jag försöker fortfarande förstå hur DN kunde välja just den rubriken. Jag läste sedan kommentarerna till artikeln och blev mörkrädd. Här kommer ett axplock (Obs! Jag har rättat stavfelen.):

Otäckt att man i Sverige idag inte självklart totalt fördömer Islam. Vi har passerat medeltiden. /Göran L, 12:11, 9 juni 2010

Då får vi hoppas att de konverterar allihopa. /m, 10:12, 9 juni 2010

Det är väl klart. Makthavare och media blir allt mera utlänningar i Sverige. /Fäktarn, 15:17, 9 juni 2010

Dags att revidera lagen så att man inte behöver fördöma alla andra religioner utan endast behöver fördöma islam. /Gustaf, 12:36, 9 juni 2010

Grundlagen är utmärkt i detta avseende. Däremot borde även svenskars rätt till traditionsenliga skolavslutningar i skolan grundlagsfästas. Dags att sluta dalta, det här är Sverige, inget multikultipotpurri. Titta bara på Rosengård, och nu senast Rinkeby, och se hur det går. /Stefan, 09:45, 9 juni 2010

Ingen dum kvarleva alls och den bör efterlevas eftersom islam är långt ifrån vår religion. Vi behöver inte hedersmord t.ex i Sverige. /Tänk på Pela, 22:17, 8 juni 2010

Redan 1809 så såg man saker klart och tydligt. /Johan T, 15:47, 8 juni 2010

Jag behöver inte vara en rättroende muslim för att må dåligt av läsarkommentarerna. ”Okunskap” skulle säkert någon tänka, rycka på axlarna och bläddra till nästa sida. Nej, det är inte okunskap. Det är en ovilja. Det är ett svart-vitt tänkande. Allt-eller-inget-tänkande. Det ges inget utrymme för nyanser. Man väljer de argument som passar sin egen inskränkthet. Att måla upp en bild av islam utifrån slöjor, skäggiga män, terrorattacker och teokrati är att gå den enkla vägen. På något sätt är det befogat att dra alla muslimer över en kam. ”Ja, men då får de sluta med dumheterna” kan jag få höra. Säg mig någon religion eller land, för den delen, som inte gör dumheter?

Det är den här människosynen som skrämmer mig. Det här svart-vitt-tänkandet som ger mig kalla kårar. Och jag möter det i större utsträckning på nätet i dag än vad jag gjorde för tio år sedan. Att tyckarna sedan gömmer sig bakom nicknames säger mycket om vår tid.

En tid där mod saknas medan feghet regerar.

Ayse

Bild: Ayse

Annonser
Standard