Demokrati, Identitet

Sökes: Förståelse för ungas vardag

Våra riksdagspartier verkar inte ha tänkt på de ca 500 000 förstagångsväljarna i årets val. De utgör ingen liten klick. Inte bara det faktum att valmanifesten saknar de ungas perspektiv men också när det gäller unga riksdagskandidater är det glest på valsedlarna. Enligt statistik från SCB och SR ligger medelåldern för riksdagskandidaterna på över 50 år. Det är bara Miljöpartiet och Vänsterpartiet som har gjort något aktivt i frågan – 15 procent av deras kandidater är under 30 år.

Jag hade en spännande diskussion med en vän som är född på slutet av 40-talet. Hon tycker att det är stora skillnader i att vara ung i dag än vad det var när hon var ung. Hon menar att hennes generation kunde komma in på högre utbildningar utan större svårigheter. Det fick mig genast att tänka på den arroganta advokaten som jag hade som gästföreläsare när jag studerade förvaltningsrätt i Uppsala. ”Jag kom in på juristutbildningen med 2,1 i betyg. Det var tider det!”, sade han nöjt. Hur som helst, min vän berättade vidare att hon heller inte hade haft svårt att komma in på arbetsmarknaden. Att flytta hemifrån var heller ingen big deal. Hennes slutsats var att hennes generation inte kan sätta sig in hur det är att vara ung i dag.

Jag tänkte genast på det året jag själv tog studenten – 1992. Redan då kände man av ungdomsarbetslösheten. Antalet sökanden till högskola och universitet kulminerade det året och året därefter. Ingen ville vara arbetslös, alla ville studera. Mina vänner som var 2-3 år äldre och hade samma betygssnitt som jag kom in på de utbilningar som jag ville gå på. Jag hamnade på reservlistor p g a det höga antalet sökanden.

På arbetsmarknaden var det inte lättare. Jag har haft ofantligt många prov- och projektanställningar. För att inte tala om mammavikariat. Tack vare babyboomarna har jag kunnat jobba på platser som annars hade varit svåra att komna in på. Jag söker arbete när jag redan har arbete – för att mina arbetsgivare inte kan garantera något. De här situationen gör att man till slut aldrig blir en engagerad anställd.

Om min generation har haft det så här kan jag inte ens föreställa mig 80- och 90-talisternas erfarenheter. Det blir bara svårare och svårare att skaffa sig utbildning, jobb och bostad. Betydligt fler bor hemma, har pratikplats efter praktikplats. De jobbar för skrattretande löner – allt för att få arbetslivserfarenhet. Om jag har svårt att föreställa mig detta hur ska 70-taggarna i Riksdagen göra det?

Så här svarar den folkpartistiska riksdagsledamoten Barbro Westerholm, 77 år, på Aftonbladets fråga om fördelarna med att ha många äldre i Riksdagen:

– Det är en väldig styrka därför att det här är personer med kunskap och livserfarenhet. Jag tror att det ger en stabilitet till en riksdagsgrupp och också ett minne bakåt i tiden. Man kan förklara varför saker och ting ser ut som de gör i dag.

Man behöver alltså vara äldre för att förstå ”varför saker och ting ser ut i dag”. Helt befängt!

Ayse

Bild: Ayse

Annonser
Standard