Smått och gott

Vi styr varje avsnitt

Sedan i februari i fjol har det skrivits om kronprinsessans bröllop. Den senaste  veckan har media nästan bara rapporterat om detta, för att inte tala om i går då det bara var bröllop och fotboll på TV.

Jag liknar kungahuset vid Big Brother-huset. Att ha så stor inblick i en familjs liv tycker vi är en självklarhet. ”Det är ju våra pengar” brukar vara ett återkommande argument. Visst är det så. Så fort det rör sig om ”våra pengar” är det befogat att bevaka och kontrollera. Allt kungafamiljen gör och säger ska filmas, dokumenteras och spridas. Att en av dem får ätstörningar eller en annan bryter förlovningen ses som ”nyheter” och som ska kommenteras av alla. Precis som jag gör just nu.

Huruvida kungahuset är en bra representant för Sverige eller inte är jag däremot inte helt övertygad om. ”Ingen kan representera Sverige så bra som kungafamiljen gör. De är mycket uppskattade utomlands” sade en UD-tjänsteman till mig en gång. Mina år utomlands har däremot gjort mig mer osäker på den punkten. Att presidenter, parlamentariker och näringsliv gillar kungligt besök är inte konstigt men representanter för föreningar och organisationer har ofta varit mer svårflörtade än så. Jag tänker ofta på det en kvinna, som jobbar i en internationell människorättsorganisation, sade till mig för några år sedan: ”Sverige är känt för sin demokrati och välfärdspolitik men när man skickar sitt kungapar på statsbesök blir hela bilden av ert land så motsägelsefull. En familj som inte signalerar självständighet och fri vilja utan bara plikt och yta. Det passar inte dagens Sverige.

Man kan säga vad man vill men det är inte helt OK att öppet kritisera (då menar jag inte hemma i köket eller i fikarummet) monarkin i Sverige. Genast poppar argument upp som ”de är goda Sverigefrämjare”, ”de gör bra marknadsföring” och ”men vår kungafamilj är ju så jordnära”. Jag är inte helt säker på om dessa argument skulle ses som starka nog om vi talade om landets politiker eller näringslivsrepresentanter.

I går tog jag en runda på stan för att ta pulsen på bröllopsfirandet. Gator och torg var packade med folk. Storbildsskärmar visade vigseln. Jag mötte många tjejer – i alla åldrar – med små kronor i papper eller glittrande diadem på huvudet. Som om de fortfarande inte hade slutat leka prinsessa. När kronprinsessan Victoria sedan tackade ”folket” för att ha givit henne sin prins kunde jag inte sluta tänka på tjejerna med kronor i papper och som drömmer sig bort till ett prinsessliv medan kronprinsessan hittar sin prins bland ”folket”.

Hur jag än vrider och vänder på det blir det motsägelsefullt och underhållande. I går satt många – rojalister, republikaner, prinsesswannabees och allmänt skeptiska – fastklistrade framför TV-skärmen och följde bröllopet från första parkett. Prins Daniels tårar och tal kvävde till och med de allra kritiska rösterna för en kort stund. Det var precis som att se ännu ett direktsänt avsnitt från Big Brother-huset. Ett program som vi styr. För det är ju ”våra pengar”. Eller hur var det nu?

Ayse

Bilden är hämtad från disney-clipart.com

Annonser
Standard