Identitet, Mode

Drömmer om ett färggladare Stockholm – året om

Jag gillar Stockholm på sommaren. Förutom att staden klär i grönt, vågar också stockholmarna ta ut svängarna i klädväg. Det annars så stela och intetsägande unisexmodet blir lite livligare och vi får äntligen se mer färg på gatorna. Jag har själv varit en mästare på att klä mig i svart men har sakta men säkert börjat öppna upp garderobsdörren för gladare färger (allt utom beige). Jag bara älskar ockra, fuschia, petrol och smaragd. På sommaren får vi se vågade och ibland roliga klädkombinationer. Det som är ”No, no” på hösten och vintern blir helt ok på sommaren. Hur mycket trendnissarna än bönar och ber om att storstadsborna ska lämna flipflopsen hemma blir toffel- och sandalägarna fler och fler.

Kläder och mode uppfattas ofta som något ytligt. Den som gillar att klä sig fint blir i kretsar utanför modevärlden stämplad som icke-seriös och fåfäng. Man ska i stället inte sticka ut och helst trycka ned sin lust för färg och klä sig som alla andra i sin omgivning. Går du in på ett kontor i Stockholm i dag möter du sällan någon med en personlig stil. De flesta ser ut som ”copy paste”, för att använda min mans uttryck.

Varje bransch har sina klädkoder. Jag har jobbat på många olika ställen och alltför ofta anpassat min klädstil efter arbetsplatserna. Så dumt av mig! Självklart kräver vissa branscher sina klädkoder som sjukvård, hantverk och försvar men i många andra branscher behöver man faktiskt inte se ut som bästisar. På departementen var det könslöst mode – skjorta och kavaj för kvinnor och män. I PR-och reklamvärlden var det svarta plagg och markanta bågar som gällde. I kulturvärlden var det starka färger, sjalar och etnoinspirerat. I mediavärlden, på 00-talet, skulle man klä sig i svenska designkläder, från exempelvis Acne. För kvinnor innebär det kläder i livlösa toner som skyler kroppen. Urringningar är tabu. Otydliga gränser mellan herr – och damkollektioner.

Inte undra på att jag fick en chock när jag började arbeta på ett kosmetikaföretag i Istanbul. Jag bländades av de färgglada kreationerna. Det fanns inga gränser för hur man kunde klä sig. Eller som en kompis från Stockholm uttryckte det, ”Det ser ut som alla ska på fest”. Den som klädde sig fint ansågs ta sitt jobb på allvar. Jag trodde först att det var speciellt för just kosmetikasektorn men det var likadant på banker, kontor, skolor etc. Efter ett år i Sverige måste jag erkänna att jag saknar just den känslan. Jag har börjat ta igen det när jag är i Istanbul. De kläderna jag använder där hänger bara i garderoben när jag väl är hemma i Stockholm. Även det är väldigt korkat av mig.

Ayse

Bilden är hämtad från wwwdelivery.superstock.com

Annonser
Standard
Identitet, Samhälle

Varför är det svårt att bemöta en invändning?

Jag är inne i en period av reflekterande. Egentligen är det inget som jag har valt själv. Vissa incidenter har resulterat i att jag har börjat grubbla. Och då menar jag grubbla i positiv bemärkelse. Det är ett funderande som stärker mig enormt mycket.

Jag tänker mycket på rädslor. Vad som gör att vi människor blir och är rädda. Rädda för livet. Rädda för ansvar. Rädda för vår omgivning. Rädda för samhället. Rädda för sin manlighet. Rädda för sin kvinnlighet. Rädda för ensamhet. Rädda för tystnad. Rädda för försämrad ekonomi. Rädda för sjukdomar. Rädda för arbetslöshet. Rädda för det okända. Rädda för främlingar. Det finns så mycket man kan vara rädd för.

Jag grubblar mycket kring hur dessa rädslor förpestar vår tillvaro. Jag brottas själv med rädslor och jag ser människor i min omgivning tampas med deras rädslor. En konstant oro som tär på våra liv. Men sedan finns också den här varianten då andras oro över din livssituation sprider sig till dig och gör din tillvaro olidlig.

Vi blir tidigt hjärntvättade om hur våra liv bör vara. Det finns färdiga mallar för det. Man ska helst ha utbildning, leva i tvåsamhet, ha arbete och barn, se bra ut, äga en bostad, ha bra ekonomi etc. Den som avviker alltför mycket från mallen blir ett kärt och återkommande samtalsämne. Man blir ett projekt för andra. Den som avviker får räkna med att andra lägger sig i dennes liv. Är du singel ska andra försöka para ihop dig med någon. Man tänker inte på hur kränkande det faktiskt är. Att ta sig friheten i att säga till någon annan hur den ska leva och med vem är faktiskt inte ok. Att säga till någon att den behöver gå ned i vikt eller byta arbete är inte heller helt i sin ordning.

Vi lever i en tid då alla värnar om sin integritet men av någon anledning är kränkningar som de tidigare nämnda mer accepterade än andra. Jag är inte den som lägger mig i någon annans liv och säger hur denne ska leva men oj vad jag har blivit föremål för andras åsikter. När jag väl har sagt i från och värnat om min integritet (och det händer tyvärr alltför sällan) då har relationer brutits. I nästan alla fallen har jag då också blivit boven i dramat. Man har då inte förstått att jag har känt mig kränkt utan bara fokuserat på den sekvens där jag säger ifrån. Och att säga ifrån leder sällan till hurrarop från omgivningen.  Jag har dessvärre mött alldeles för få människor som kan hantera en invändning. Det är otroligt synd att det är så.

Ayse

Standard
Skamvrån, Utrikespolitik

Sarkozys krig mot romerna fortsätter

Frankrikes president Nicholas Sarkozy är som vanligt väldigt förutsägbar. I hans ”krig mot brottsligheten” gick han igår ut med att 300 läger, som byggts av romer och resande, ska rivas. Inte nog med det. Sarkozy sade också att romerna utgör ett säkerhetsproblem för landet och att de som har orsakat ordningsproblem ska utvisas. Frankrike har redan utvisat 10 000 romer och med en ny lagstiftning kommer det att bli betydligt lättare att utvisa romer.

Visst har människorättsgrupper, romska föreningar och Sarkozy-motståndare protesterat mot hans politik under veckan men han gör som ändå han vill. Frankrikes hatpolitik mot romer vinner alltmer terräng. Den har även smittat av sig till grannländerna, för att inte tala om hatstämningen i centrala och östra Europa.

Att Sarkozy får härja fritt utan att något annat lands regering reagerar på det han gör är heller inget nytt. Europeiska regeringar är väldigt skickliga på att kritisera utomeuropeiska länders regeringar och dess politik. Man är en fena på att ge rött kort till dessa regeringar när de trampar på de mänskliga rättigheterna. Men när det kommer till sina egna väljer man att vara knäpptyst. Italien har registrerat romer (och dess barn) med fingeravtyck. För romer har inga mänskliga rättigheter – vare sig i Europa eller någon annanstans. Romska läger har funnits i Europa i urminnes tider och inget land i Europa har några intentioner på ändra på det. I stället väljer man att utvisa romer. Man har återigen inte lärt sig ett smack av historien.

Läs mer om Sarkozy och hans krig mot romerna här.

Ayse

Standard
Skamvrån

Dålig ursäkt, Hilton

Ja, då är vi där igen. Nu är det den skandalomsusade Paris Hiltons tur att göra bort sig. Igen. Den här gången syns hon på ett foto där hon imiterar Hitler och gör en nazisthälsning. Hennes talesperson nekar påståendena och menar att hon dansar med uppsträckta armar samtidigt som hon kliar sig i ansiktet.

Att hon har en kaptenshatt på huvudet och sträcker upp höger arm i luften får mig att undra vad den dansen heter.

Ayse

Foto: Spread Pictures/Bulls

Standard
Skamvrån

Inte vilka kalsonger som helst

Jag läste i gårdagens Aftonbladet att hakkorsmönstrade kalsonger har sålts på Ica Maxi i Råå (Helsingborg). Ica har gått ut med en ursäkt för att kalsongerna överhuvudtaget har kommit med i butikens sortiment.

Sådana här incidenter får mig att undra vad det var som fick inköparen på Ica att slå till på hakkorsmönstrade kalsonger. Kände han/hon inte igen mönstret? Inte nog med det. Att personalen till och med prytt en skyltdocka i butiken med kalsongerna får mig att häpna ännu mer. Hur tänkte man? Från det att öppna kartongen med hakkorsmönstrade kalsonger till att klä en skyltdocka har man tillräckligt med god tid på sig att vakna.

Den här händelsen får mig att tänka på prins Harry som för fem år sedan gick på maskerad i nazistkläder med tillhörande hakkors.

Man slutar aldrig att förvånas.

Ayse

Standard
Smått och gott

Längtan efter en dikt

Jag letade febrilt efter en diktsamling av den turkiske poeten Orhan Veli Kanik i min bokhylla men kunde inte hitta den. Sedan insåg jag att den finns i en kartong på vinden. Jag ville så gärna läsa hans dikt ”Istanbul’u dinliyorum” (Jag lyssnar till Istanbul). Jag gillar den så mycket. Jag får väl nöja mig med att tänka på den.

För er som inte har läst dikten – här finns den på engelska:

Ayse
ps. Orhan Veli Kaniks dikter finns även översatta till svenska. ds.

Bilden är hämtad från tidningen Hürriyets bildgalleri.

Standard