Identitet, Samhälle

Varför är det svårt att bemöta en invändning?

Jag är inne i en period av reflekterande. Egentligen är det inget som jag har valt själv. Vissa incidenter har resulterat i att jag har börjat grubbla. Och då menar jag grubbla i positiv bemärkelse. Det är ett funderande som stärker mig enormt mycket.

Jag tänker mycket på rädslor. Vad som gör att vi människor blir och är rädda. Rädda för livet. Rädda för ansvar. Rädda för vår omgivning. Rädda för samhället. Rädda för sin manlighet. Rädda för sin kvinnlighet. Rädda för ensamhet. Rädda för tystnad. Rädda för försämrad ekonomi. Rädda för sjukdomar. Rädda för arbetslöshet. Rädda för det okända. Rädda för främlingar. Det finns så mycket man kan vara rädd för.

Jag grubblar mycket kring hur dessa rädslor förpestar vår tillvaro. Jag brottas själv med rädslor och jag ser människor i min omgivning tampas med deras rädslor. En konstant oro som tär på våra liv. Men sedan finns också den här varianten då andras oro över din livssituation sprider sig till dig och gör din tillvaro olidlig.

Vi blir tidigt hjärntvättade om hur våra liv bör vara. Det finns färdiga mallar för det. Man ska helst ha utbildning, leva i tvåsamhet, ha arbete och barn, se bra ut, äga en bostad, ha bra ekonomi etc. Den som avviker alltför mycket från mallen blir ett kärt och återkommande samtalsämne. Man blir ett projekt för andra. Den som avviker får räkna med att andra lägger sig i dennes liv. Är du singel ska andra försöka para ihop dig med någon. Man tänker inte på hur kränkande det faktiskt är. Att ta sig friheten i att säga till någon annan hur den ska leva och med vem är faktiskt inte ok. Att säga till någon att den behöver gå ned i vikt eller byta arbete är inte heller helt i sin ordning.

Vi lever i en tid då alla värnar om sin integritet men av någon anledning är kränkningar som de tidigare nämnda mer accepterade än andra. Jag är inte den som lägger mig i någon annans liv och säger hur denne ska leva men oj vad jag har blivit föremål för andras åsikter. När jag väl har sagt i från och värnat om min integritet (och det händer tyvärr alltför sällan) då har relationer brutits. I nästan alla fallen har jag då också blivit boven i dramat. Man har då inte förstått att jag har känt mig kränkt utan bara fokuserat på den sekvens där jag säger ifrån. Och att säga ifrån leder sällan till hurrarop från omgivningen.  Jag har dessvärre mött alldeles för få människor som kan hantera en invändning. Det är otroligt synd att det är så.

Ayse

Annonser
Standard