Film

En viktig film om andra världskrigets sista dagar

Jag såg den tyska filmen Der Untergang (svensk titel: Undergången) häromdagen. Filmen bygger på Joachim Fests bok Undergången och Traudl Junges självbiografiska bok I Hitlers tjänst. Jag har väntat lite med att skriva om den. Det behövs tid för att smälta en sådan film.

Filmen inleds med en kort men tankeväckande prolog av Traudl Junge som arbetade som Adolf Hitlers personlige sekreterare 1942-1945. Det är också en ung Traudl Junge som man får möta i nästa scen. Hennes första möte med Hitler (spelad av Bruno Granz) sker i hans högkvarter ”Varglyan” i Ostpreussen i november 1942. De kommande scenerna utspelar sig i rikskansliets bunker i Berlin under krigets sista månader, april-maj 1945, då Röda Armén närmar sig huvudstaden i rask takt. Man får följa en psykisk labil och aggressiv Hitler som också visar tydliga tecken på Parkinsons.

Det råder desperation i bunkern. Hitler ägnar dagarna åt att ha möten med sina generaler och högt uppsatta partimedlemmar och tjänstemän. För varje dag inser fler och fler av dem att Tyskland har förlorat kriget och försöker komma på hur de på egen hand ska ta sig ur situationen. Det finns tre sätt: att kapitulera, fly eller begå självmord. Några flyr medan majoriteten är lojala gentemot Hitler. I alla fall en stund till.

Utanför bunkern är Berlin i ruiner. Barnsoldater, kvinnor och äldre försöker försvara det som är kvar av staden medan andra flyr fältet. De har ingen chans mot Röda Armén. Hitler vill inte se sanningen i vitögat och mumlar likt ett mantra att Tyskland ska vinna kriget. Förvirringen i bunkern är total. Hitler säger en sak, hans generaler något annat. De har svårt att verkställa Hitlers order samtidigt som de har svurit ed om att aldrig säga emot honom. När det till slut blir klart att Tyskland saknar manskap, utrustning, ammunition och bensin bryter Hitler ihop och erkänner att kriget är förlorat. Han vägrar dock att kapitulera. Han väljer att ta sitt liv och lämna ett förfallet Tyskland till sina generaler.

Andra världskriget som filmtema är inget unikt. I de flesta filmerna har det också talats engelska och som jag kan tycka blir för mycket Hollywood än realistiskt. Det är också första gången jag ser Hitler porträtterad på det här sättet. Han varken förskönas eller demoniseras. Det märks också att Bruno Granz har lagt ned mycket tid på att tolka Hitler som person, till och med hans österrikiska dialekt, som han tydligen brukade dölja i offentliga sammanhang. Filmen har nominerats för en Oscar och vunnit många utmärkelser. Det är en viktig film.

Ayse

Bilden är hämtad från pc.de

Advertisements
Standard