Film

Libanon i kikarsiktet

Jag såg den israeliska filmen Lebanon igår kväll. Samuel Moaz står för regin och filmen skildrar hans egna upplevelser från kriget mellan Israel och Libanon 1982.

Hela handlingen utspelar sig i en stridsvagn där fyra unga soldater för allra första gången möter krigets hemskheter. Den klaustrofobiska känslan smittar av sig och jag märker hur jag, en halvtimme in i filmen, känner mig stressad av stämningen i stridsvagnen.

Soldaternas enda kontakt med yttervärlden är genom ett kikarsikte och radiokontakt med en frustrerad major. De unga männen försöker göra sitt bästa för att lyda order samtidigt som de stretar emot. Deras uppgift är att rensa en sönderskjuten stad från fientliga trupper. En operation som deras major kallar för barnlek. Vägen dit kantas däremot av oväntade problem.

Att det är en israelisk film om israeliska soldater är något den kritiske granskaren i mig slutar att tänka på redan efter den första scenen. Filmen förskönar inte kriget och scenerna i stridsvagnen skulle kunna utspela sig i vilket krig som helst. Var som helst i världen. Det är människor både framför och bakom kikarsiktet. Det är regeringar som låter länder/folk att strida mot varandra utan att regeringsmedlemmarna själva behöver stå vid frontlinjen och möta konsekvenserna av deras egen politik.

Filmen väcker självklart frågor och jag undrar hur den bemöttes i sitt hemland.

Ayse

Bilden är hämtad från esquire.com

Advertisements
Standard