Politik, Utrikespolitik

Pajkastning år ut och år in

Den 12 september håller Turkiet folkomröstning om regeringens grundlagsreformer. Att det sker på just det datumet är illavarslande med tanke på att landet var med om en militärkupp just den 12 september 1980.

Reformpaketet har drivits igenom av regeringspartiet AKP och innehåller bland annat ett utökande av antalet ledamöter i Författningsdomstolen och det organ som utser landets domare och åklagare.

Turkiet har fått mycket kritik genom åren för sin nuvarande författning. Mest för att den är en kvarleva från åren med militären i makten och för att den anses innehålla odemokratiska inslag. Regeringspartiet hävdar att grundlagsreformer är nödvändiga för att förhandlingarna ska kunna fortsätta med EU. Oppositionen är självklart av en annan åsikt. De ser dagens konstitution som en garant för landets sekulära statsskick och menar att grundlagsreformerna är ett steg i AKPs försök att ta kontroll över statsapparaten.

Hela den här situationen är turkisk politik i ett nötskal. Frågar du mig är står det mellan pest eller kolera. Och så har det varit i flera decennier. Turkisk politik genomsyras av misstro. Det är väldigt lätt att bli paranoid av den. Det är en folkomröstning där den personliga övertygelsen väger betydligt mer än själva demokratiseringsprocessen. Vem jag än talar med är det hans/hennes personliga ställningstagande som avgör hur han/hon tänker rösta. Demokratiseringsprocess och ett potentiellt EU-medlemskap är det sista han/hon har i åtanke.

Något annat som också är typiskt för turkisk politik är att lägga ned all energi åt att lista ut motpartens bakomliggande tankar vid varje beslut som fattas. Det ska ältas om den gångna historien och framtiden är inget annat än katastrof. Vad som sker just nu, i denna stund, i dag, är inte av intresse. Om politiker A säger någonting, är hans motståndare, politiker B, väldigt snabb med att förklara vad A egentligen menade och vad dennes riktiga intentioner är. Och så här enkelspårig är retoriken. Man går bara i cirklar. Att tala i vi-termer är inte aktuellt. Det är konstant ”vi” mot ”de”. Med andra ord, det finns ingenting nytt i regeringens och oppositionens jargong. Det är bara pajkastning. År ut och år in.

Det kan gå hur som helst den 12 september. Men en sak verkar inte ha gått fram. Missnöje och misstro minimeras inte med folkomröstningar.

Ayse

Bilden är hämtad från yeni1blog.com

Annonser
Standard