Identitet, Politik

Barnslig vägran till förståelse

För 18 år sedan var jag aktiv i det turkiska föreningslivet i Stockholm. Jag var bl a med och sökte vägar till att kicka igång ett turkiskt ungdomsförbund. På den tiden var det Turkiska Riksförbundet som stod för ungdomsaktiviteterna och vi var några personer som ville ändra på det. Hela processen var långt ifrån smärtfri. Det var maktspel på hög nivå och jag förstod snabbt att jag bara var en marionett i det spelet. Efter knappt ett år valde jag att hoppa av.

Jag minns att jag då tyckte att alla dessa grupperingar inom den turkiska gruppen i Stockholm och i övriga Sverige gjorde mig yr. Vänstersympatisörer gentemot konservativa. Nationalister kontra internationalister. Religiösa versus sekulära. Storstadsturkar mot landsbygdsturkar. Akademiker mot lågutbildade. Turkar från orten Kulu kontra turkar från resten av Turkiet. Det här är bara mina generaliseringar av de grupperingar som finns inom den turkiska gruppen i Sverige. Därför brukar jag skratta när jag får frågor som ”Hur är turkarna i Sverige?” eller ”Vad tycker turkarna i Stockholm?”. Det går inte att generalisera. Den turkiska gruppen – precis som alla andra grupper – är inte homogen. Det är bara i tävlingssammanhang en vag känsla av samhörighet poppar upp. Och att det råder grupperingar är inte alls konstigt. Människor tycker olika. Alla som kommer från Sverige tycker ju inte lika. Det går inte att klumpa ihop människor. Och det är väl tur det.

Det finns ändå stunder då jag kan koka av ilska över just dessa grupperingar. Inte minst när konflikterna mellan dessa grupperingar blossar upp. Det finns en barnslig vägran till tolerans och förståelse som ibland kan få mig att vilja kolla i kalendern en extra gång – bara för att försäkra mig om att jag verkligen lever just i det här året – 2010! Det allra sorgligaste med grupperingarna är att deras konflikter lever vidare och frodas här i Sverige medan utvecklingen går åt ett annat håll i Turkiet.

Jag har i ett av mina uppdrag kontakt med några Danmarksturkar. Jag har frågat dem hur det är där och det är tydligen samma visa där som här. Storstadsturkar som ser ner på landsbygdsturkar. Intellektuella som säger sig veta bättre och nyanlända turkar som sågar arbetskraftsturkarna som bott i Danmark i snart 40 år. Dagar som denna är jag riktigt urless på grupperingarna. Då vill jag bara skaka om grupperingsbevararna och skrika ”Släpp det! Gå vidare!”

Ayse

Bild: Ayse

Advertisements
Standard