Film

En film som känns i magen och hjärtat

Jag kom i dag att tänka på filmen Gitmek (My Marlon and Brando). Den kurdiske regissören Hüseyin Karabeys film som inte alls går att jämföras med en Hollywoodrulle. För den är mer än en film. Den känns i magen och hjärtat. En känsla som stannar i flera dagar. Till stor del för att den är baserad på verkliga händelser och också för att den kvinnliga huvudrollsinnehavaren, Ayça Damgaci, spelar ingen mindre än sig själv.

I filmen får man följa kärleken mellan den turkiska amatörskådespelerskan Ayça och den kurdiske amatörfilmaren Hama Ali Khan. Ayca bor i Istanbul, Hama Ali i Suleymani (norra Irak) och tanken är att de en dag ska mötas. Ett möte som hela tiden blir framskjutet på grund av oroligheterna i norra Irak. De försöker hålla relationen levande med telefonsamtal och videobrev men Ayca får till slut nog av allt väntande. Hon tar bussen till den irakiska gränsen. Hennes resa kantas av många upplevelser. Jag ska inte berätta mer om handlingen utan tipsar er om att se den.

Här kan ni se trailern som också innehåller mitt favoritcitat från filmen: But I can live without my head, ’cause I have arms and legs to reach to you and a heart which I can throw. Just lika a hand bomb to distroy all fucking borders.

Ayse

Bilden är hämtad från http://1.bp.blogspot.com

Advertisements
Standard