Demokrati, Identitet, Politik

Okunskap måste bemötas med fakta

Valresultatet har gjort alla till analytiker. Bara över en natt har åsikter som känns plockade direkt ur SD:s partiprogram börjat vädras. Likt svampar poppar tyckarna fram. En efter en.

Det var bra längesedan svensk politik var så här intensiv och turbulent som den är i skrivande stund. Jag har märkt hur den politiska medvetenheten och engagemanget har ökat bland vänner och bekanta. Några har gått med i partier för att ha en mer aktiv roll i beslutandeprocesserna medan andra har bloggat så att det har rykt om det.

Jag inledde veckan med att skriva inlägg på olika forum på nätet. Jag klarade det endast i två dagar. Nivån på diskussionerna fick mig att må riktigt dåligt. Det blev alldeles för många inlägg som ”Men du vet inte hur det är åka buss i Ronna”, ”Till skillnad från dig vet jag hur muslimer är”, ”Invandrarkillar utnyttjar svenska tjejer” eller ”Min grekiske granne har bott i Sverige i 30 år och kan fortfarande inte tala bra svenska” att jag till slut inte hade kraften att besvara dem. För jag visste att det kunde pågå hur länge som helst. Jag erbjöd i stället att de som hade så många åsikter kunde ringa mig. Hellre en rejäl diskussion över en kopp kaffe i stället för att skriva inlägg efter inlägg på nätet.

Jag är lyckligt lottad över att ha familj och vänner som kan se nyanserna i diskussionerna. De är ett enormt stöd i sorgearbetet. För det är något jag har förlorat. Något som jag inte riktigt kan sätta ord på. Respekten och tilltron som jag hade innan finns inte längre. Precis som efter någons bortgång kommer jag säkert att gå igenom en slags sorgeprocess. Jag tror däremot att jag redan har hoppat över förnekelsefasen och är mer inne på att identifiera och på ett konstruktivt sätt uttrycka alla de reaktioner som följer en förlust.

Nedstämdheten är på väg att gå över till vrede. En ilska över att diskussionerna har banaliserats så otroligt mycket. Igår talade jag med en vän om hur argumenten i debatten får oss att tänka på medeltiden. Man använder sig t ex av påståenden som att islam inte hör hemma i Europa med argument plockade direkt från medeltiden. ”Islam är en intolerant religion”. Hur tolerant är egentligen den som säger så?

Man talar om hedersmord och hedersrelaterat våld och får det att låta som om varenda muslimsk kvinna är i riskzonen utan att reflektera över den endimensionella synen på kvinnomisshandel. Det finns en märklig uppfattning om att hedersrelaterat våld inte existerar bland etniska svenskar. I stället väljer man att förklara våld i hemmet till alkoholmissbruk eller psykisk störning. Att Josef Fritzl höll sin dotter Elisabeth isolerad i källaren i 24 år anser jag är ett klart fall av hedersrelaterat våld och mer därtill. Fritzl ville inte se sin dotter med någon annan. Han ville ha henne för sig själv.

Nu drog jag några förenklade påståenden för att visa hur dumheten har tagit över samhällsdebatten. Påståenden och antaganden om den andre som till slut blir till ”sanningar”. Sanningar som gör oss ännu mer korkade. Det var med sådana sanningar Kristallnatten ägde rum i november 1938. Det var med sådana iq-befriade antaganden folkmordet i Rwanda blev verklighet. Det var utifrån antaganden John Ausonius (Lasermannen) skapade sin hatbild innan han sköt mot 11 personer under 1991-1992.

Att utifrån antaganden skapa sig en ”verklighetsbild” kan ge katastrofala följder. Nej, påståenden måste bemötas med fakta.

Jag repeterar: Det är allas vårt ansvar att möta dumheten.

Ayse

Bilden är hämtad från i.dailymail.co.uk

Annonser
Standard