Film

Ännu en filmfråga

Annonser
Standard
Film

Rik film om tro kontra kärlek

Den fransk-tyska filmen Miraklet i Lourdes (originaltitel: Lourdes), regisserad av Jessica Hausner, väcker många tankar om trons makt hos mig. Jag är inte särskilt fäst vid kommersialisering av religion och är inte den som bokar resor till viktiga religiösa platser. Visserligen har jag vistats i betydelsefulla kyrkor och moskéer men har aldrig varit med om sådana organiserade flerdagarsbesök som visas i den här filmen. Vissa scener med tusentals människor som köar till mässa och bad påminner mig om köerna till attraktionerna på Gröna Lund. Hur som helst, manuset håller rakt igenom, fotot är enkelt och otroligt vackert.

I filmen får man framförallt följa den MS-sjuka Christines (spelad av Sylvie Testud) pilgrimsresa. Hon är en av tiotusentals pilgrimer som vallfärdat till Lourdes men hon sticker ut –  både som person och med sin likgiltiga inställning. Det är inte första gången hon besöker en helig ort och det är tydligt att hon är där bara för att bryta vardagstristessen. Hon deltar i massmässor, bönestunder i grupp och tvättas med heligt källvatten. Allt sker på rullande band. Bland karaktärerna finner man de nyfikna och baktalande damerna, den förtvivlade mamman, den snusförnuftiga prästen och den felplacerade unga sköterskan/nunnan.

Christines rumskompis, en äldre dam, gör till sin uppgift att få henne att bli bättre, bl a genom att i smyg ta ut henne på nattmässa. Det blir också den äldre damen som blir den första att se hur Christine reser sig upp ur sin säng och tar sina första steg. Hela händelsen ses som ett mirakel och väcker naturligtvis starka känslor bland präster och övriga pilgrimer. Frågan som hägrar är om miraklet är ett resultat av vanlig hederlig kärlek än något sänt från ovan. En del blir glada för hennes skull medan de flesta blir avundsjuka. Christine är i alla fall överväldigad och börjar våga göra saker som hon tidigare aldrig hade kunnat göra. Utan att avslöja för mycket störde jag mig lite på den sista scenen. Den fastnar i halsen på ett otippat sätt.

Ayse

Bilden är hämtad från svt.se

Standard
Marknadsföring, Reklam

Bra spridning med små medel

Jag överöses av intryck den här hösten. Det är min copykurs som står för den inspirationen. För några veckor sedan läste jag bl a om ett case/fall i     s k viral marknadsföring. Med det menas information som sprider sig även utanför kanaler som man själv kontrollerar. På samma sätt som ett rykte. Konceptet är egentligen inget nytt, det har bara förnyats. Förr kunde man sprida information via mun till mun, nu räcker det med att maila ut det.

Det är mer tänkt för den som inte har någon storbudget men vill nå ut med sitt varumärke. Jag är inte så säker på om jag som nyföretagare skulle använda mig av det. Viral marknadsföring passar nog mer redan etablerade varumärken.

I klippet ovan ser man Kit Kats lyckade virala kampanj från i fjol. Den började med ett fejkat mail som skickades till flera nätredaktörer som i sin tur genast uppmärksammade det och spred det vidare. På bara fyra dagar hade man nämnt chokladnyheten på 150 000 siter.

Ayse

Standard
Smått och gott

Slow motion och fast forward samtidigt

Det är fullt upp hela tiden och jag hinner inte blogga så mycket som jag önskar. Som om jobb och studier inte räckte har jag en långdragen förkylning sedan tre veckor tillbaka. Jag har fått ett virus, sade doktorn i morse. Inte undra på att det känns som om jag jobbar och pluggar i slow motion. Medan tiden bara rusar förbi.

I november väntar ännu mer jobb och studier. Därför måste måste måste jag vila i helgen. Jag har bl a ett väldigt roligt endagsuppdrag i mitten av månaden. Jag berättar mer om det vid ett annat tillfälle.

Ayse

Standard
Demokrati, Politik

FN-koll

Standard
Demokrati, Identitet, Politik, Utrikespolitik

Europas sak är faktiskt vår


Det här är mitt 100:e inlägg på bloggen. Jag hade önskat att det skulle ha innehållit något glatt och piffigt ämne. Det gör det tyvärr inte.

Jag vill uppmärksamma en känsla. En svårbeskrivbar och orosfylld sådan. Låt mig berätta. Jag kände av den för 20 år sedan när Lasermannen härjade i min hemstad. I dag pekar mycket på att ett liknande scenario återupprepar sig i Malmö. Den s k skytten går fri. Oavsett vad media insinuerar vet ingen än om det rör sig om en person eller flera och om han/hon/de har ett motiv. En sak är säker, han/hon/de har lyckats ge mig ytterligare flashbacks från 1990-talet.

Till skillnad från den rädsla jag kände för 20 år sedan, känner jag ren ilska i dag. Toppa det med frustration och besvikelse. Det blir en soppa av känslor som jag inte riktigt hittar ”rätt” ord till. Låt mig förklara.

Strax innan valet kunde jag höra folk säga ”Hörde du det där som hände i Danmark..”, ”Ja, men det där är ju i Frankrike. Du vet ju hur fransmännen är” eller ”Det brukar ju vara så i Österrike” och jag tappade hakan varje gång. Jag slogs av hur folk distanserar sig från Europa. Inte minst från det som sker på den politiska arenan. Jag menar inte att alla som bor i Europa måste känna sig och definiera sig som européer men jag kan inte låta bli att tycka att det är konstigt att skilja mellan det som händer i Europa från det som sker i Sverige. Å ena sidan tjatar man sönder begrepp som globalisering samtidigt som man drar tydliga gränser mellan det som inträffar i Europa och det som pågår här i Sverige. Det finns säkert forskning som förklarar varför man väljer att distansera sig men jag är inte intresserad av att veta anledningen.

Jag anser att det som händer i Europa* är lika mycket min sak. Och din. Att stoppa huvudet i sanden funkar för stunden men inte i längden. Det är en handling som kan ge ödesdigra resultat. För inte så länge sedan pågick ett krig på Balkan. Mitt i Europa. Byar sattes i brand, fångläger upprättades, massvåldtäkter och etniska rensningar avlöste varandra på Balkan. Då skyllde man på att man inte förstod vad som hände eller t o m kläckte ur sig fega kommentarer som ”Det som händer är fel men det är ju faktiskt deras interna konflikter”.

Har man lärt sig något av historien? Nej, jag tycker inte det. Man har däremot blivit skickligare på att ursäkta sig. Man chockas över det svenska valresultatet och undrar hur detta kunde hända samtidigt som man i flera år har ryckt på axlarna åt norska Fremskridtspartiets, Dansk Folkepartis, tyska nationaldemokraternas, bulgariska Atakas, ungerska Jobbiks, brittiska nationalpartiets, nederländska PVVs, franska Le Front Nationals, österrikiska FPÖs, belgiska Vlaams, slovenska SNS, slovakiska SNS, finska Sannfinländarnas valframgångar.

All ära till privatpersoner – som till skillnad från etablerade partier, organisationer, föreningar – kallar till demonstrationer och lyckas kalla tusentals människor till samma plats på endast några timmar. Men jag kan låta krass nu. Att ordna demonstrationer är ett bra sätt att markera sin ståndpunkt men i det här fallet behövs mer än så för att kunna påverka. Jag demonstrerade i början av 1990-talet och ropade ”Inga rasister på våra gator” och gjorde exakt samma sak dagen efter årets val. Det känns som att vara tillbaka till ruta ett.

Visst, jag kände också djup sorg över valresultatet men det är dags att komma över den. Precis som i vilken annan sorgeprocess har min sorg gått över till ilska. Jag vägrar älta och ställa frågan ”Varför?”. Jag vänder på det i stället. 94,3% röstade inte på Sverigedemokraterna. Fokus ska vara på att se till att SD inte behåller sina mandat efter valet 2014. Som jag har tjatat om det här tidigare – ansvaret ligger hos varje medborgare att inte vara tyst utan att agera. Inte bara med att gå i ett fackeltåg utan att varje dag – nätverka, markera och samtala – fram till nästa val. Bemöta påståenden med fakta! Utan att försköna eller vara drömmande.

Jag bor i Sverige. I Europa. I världen. Jag, liksom miljonstals andra, är medborgare av en union som sägs bygga på frihet, demokrati och respekten för de grundläggande mänskliga rättigheterna. För länder som knackar på EUs dörr ställs tuffa krav på efterlevnad av mänskliga rättigheter. Men varför bkundar man för alla övertramp som görs av medlemsländer? Dessa krav ska väl fortsätta att gälla när ett land blir medlem?

Höj rösten nästa gång högerextremister i Europa anordnar antiromska demonstrationer.
Höj rösten nästa gång en muslimsk kvinna i Södertälje utsätts för stenkastning.
Höj rösten nästa gång judiska barn och ungdomar trakasseras i Malmö.
Höj rösten nästa gång Italiens regering lanserar ett ”säkerhetspaket” som kriminaliserar papperslösa flyktingar.

Det är dags att vi som EU-medborgare lever som vi lär.

Ayse

Bilden är hämtad från guardian.co.uk

* Jag kan i ett senare inlägg förklara varför jag i detta inlägg väljer att fokusera på just EU-medborgarskapet och inte talar om stora vida världen.

Standard
Konst

Villa åt alla!

Detta bildspel kräver JavaScript.

På Biblioteksgatan finns sedan drygt två veckor tillbaka pop-up butiken Villa. Den kan uitfrån se ut som ett galleri men det är egentligen en konsthandel. Min man tipsade mig om att göra ett besök och jag passade på att göra det i dag.

Det är galleristen Jonas Kleerup som ligger bakom Villa – som erbjuder lite allt möjligt; unika verk till fotografier. Jag hade gärna haft tusenlappar till övers och köpt ett screentryck som jag tänker lite extra på i skrivande stund.

Jag har förstått att Villa har väckt en del negativa reaktioner bland förståsigpåare. Dumma åsikter som att konst inte kan säljas på det här sättet. Jag tycker att det är trams. Jag älskar sådana här initiativ. Mer sådant i Stockolm! Besöket gav mig så fina flashbacks från tiden i Istanbul – när min man drev sitt eget galleri – Play.

Ayse

Bild: Ayse

Standard