Skamvrån

Makt, kontroll, förnedring

Jag läser om ett incestfall i byn Nicanor Molinas i Argentina. En 43-årig kvinna uppger att hon har våldtagits av sin pappa i 30 år. Hon har fött elva barn varav ett har avlidit. Argentina skakades även förra året av ett fall där en 67-årig pappa hade förgripit sig på sin dotter under en längre tid.

Dessa pappor vill inte att deras döttrar ska vara med andra män. Hedersrelaterade gärningar som ger mig kväljningar.

Ayse

Standard
Diverse

Det är lite mycket

… just nu. Jag gillar verkligen inte att säga så men ända sedan i september har jag varit i ett sådant tempo att jag inte hinner umgås med vänner.

Jobb, uppdrag, studier och ett virus som gör mig febrig stup i kvarten. Det sistnämnda är med all sannolikhet ett resultat av de tidigare nämnda faktorerna.

Jag bara längtar till jul- och nyårshelgen.

Ayse

Bild: Ayse

Standard
Skamvrån

Samspel mellan text och annons

Jag har just kommit hem från ännu en intressant och tankeväckande kurskväll. Denna kväll behandlades samspelet mellan text och bild.

På vägen hem kom jag att tänka på bilden ovan. Den är hämtad från Aftonbladets site (24 okt, på kvällen). Visst är det bra med annonser (för intäkternas skull) men då bör nog webbredaktören också ha koll på dem. Kan man tycka. Inte minst då de ska placeras. I det här fallet blev placeringen långt ifrån lyckad. Inte direkt kul – vare sig för mannen som besköts i Malmö eller annonsören i fråga.

Ayse

Standard
Film

Brutalitet med budskap

Jag tänker på den än. Jacques Audiards film ”Un Prophète” (En profet). Jag hade inte riktigt någon uppfattning om vad det var för film innan jag bestämde mig för att se den. Vilken tur att jag inte såg den på bio. Jag hade nog inte klarat det. Filmen är rå, kallsinnig och väldigt realistisk. Påkostade filmer med avancerad filmteknik och effekter känns plötsligt väldigt intetsägande.

Niels Arestrup som gestaltar den korsikanske maffiabossen César Luciani gör det alldeles förträffligt. Det är ändå Tahar Rahim som spelar Malik El Djebena som lyfter filmen till en annan nivå. Filmen utspelar sig i ett franskt fängelse (Midnight Express kan gå och gömma sig) där fångarna är uppdelade i framförallt två tydliga gäng. Malik hamnar i en slags gråzon med insyn i båda lägren. Han lyckas med något som de andra fångarna, inklusive Luciani, inte gör. Han lär sig att hantera besvärliga situationer,  vända dem till sin fördel och födas på nytt.

En bit in på filmen tänker jag inte längre på att scenerna utspelar sig i ett fängelse. De skulle lika gärna kunna äga rum någon annanstans. Maliks oro och ångest stannar inte i tv-rutan. Den smittar snabbt av sig till mig som tittare. Jag kan känna den. Likså hans ilska. Han begår brutala handlingar av en enda anledning – han vill inget annat än överleva.

Den som ogillar våldsscener ska nog inte se filmen. Jag brukar inte gilla filmer som innehåller råa scener men jag vill ändå inte klassa denna som en våldsrulle. Brutaliteten i Audiards film har ett budskap. Att låta kameran svepa över rummet och slutligen zooma in på en död människa i en blodpöl är enkelt men här väcker en sådan scen tankar. Min räddning från dessa scener blir Maliks fantasier som då och då dyker upp längs handlingen. De blir som efterlängtade avbrott i den annars grymma verkligheten. Jag tolkar de pauserna som hans samvetsröst. Det är där jag får lära känna den riktige Malik.

”Un Prophète” kommer jag inte att glömma i första taget.
Ayse

Standard