Film

Brutalitet med budskap

Jag tänker på den än. Jacques Audiards film ”Un Prophète” (En profet). Jag hade inte riktigt någon uppfattning om vad det var för film innan jag bestämde mig för att se den. Vilken tur att jag inte såg den på bio. Jag hade nog inte klarat det. Filmen är rå, kallsinnig och väldigt realistisk. Påkostade filmer med avancerad filmteknik och effekter känns plötsligt väldigt intetsägande.

Niels Arestrup som gestaltar den korsikanske maffiabossen César Luciani gör det alldeles förträffligt. Det är ändå Tahar Rahim som spelar Malik El Djebena som lyfter filmen till en annan nivå. Filmen utspelar sig i ett franskt fängelse (Midnight Express kan gå och gömma sig) där fångarna är uppdelade i framförallt två tydliga gäng. Malik hamnar i en slags gråzon med insyn i båda lägren. Han lyckas med något som de andra fångarna, inklusive Luciani, inte gör. Han lär sig att hantera besvärliga situationer,  vända dem till sin fördel och födas på nytt.

En bit in på filmen tänker jag inte längre på att scenerna utspelar sig i ett fängelse. De skulle lika gärna kunna äga rum någon annanstans. Maliks oro och ångest stannar inte i tv-rutan. Den smittar snabbt av sig till mig som tittare. Jag kan känna den. Likså hans ilska. Han begår brutala handlingar av en enda anledning – han vill inget annat än överleva.

Den som ogillar våldsscener ska nog inte se filmen. Jag brukar inte gilla filmer som innehåller råa scener men jag vill ändå inte klassa denna som en våldsrulle. Brutaliteten i Audiards film har ett budskap. Att låta kameran svepa över rummet och slutligen zooma in på en död människa i en blodpöl är enkelt men här väcker en sådan scen tankar. Min räddning från dessa scener blir Maliks fantasier som då och då dyker upp längs handlingen. De blir som efterlängtade avbrott i den annars grymma verkligheten. Jag tolkar de pauserna som hans samvetsröst. Det är där jag får lära känna den riktige Malik.

”Un Prophète” kommer jag inte att glömma i första taget.
Ayse

Advertisements
Standard