Musik, Turkisk pop

Sezen Aksus musik rinner inte av i första taget

Hon har gjort det igen. Turkiets popdiva, Sezen Aksu, släppte sitt nya album ”Öptüm” i förra veckan. Alldeles lagom inför sommarens utomhusfester och konserter vid Bosporen eller på klubbarna vid Egeiska havet och Medelhavet. Konserter där varken hon eller publiken snålar på känslorna. Som jag berättade för en journalist under Sezen Aksus Stockholmskonsert i mars 2009 – man behöver ha vattenfast mascara för att lyssna på henne. Glädje, passion, sorg och smärta. Allt i en enda röra. Som vanligt i full extas.

Jag har tidigare skrivit om henne här på bloggen och klistrar in ett stycke från ett tidigare inlägg: ”Jag har växt upp med Sezen Aksus musik. Hennes låttexter har hjälpt mig att hålla min turkiska levande. Med hennes formuleringar, antydningar och betoningar tar jag mig bakom kulisserna till det turkiska språket. Det som utmärker Sezen Aksus musik är hennes tusen olika sätt att beskriva kärleken. Hon borde få en doktorstitel i just ämnet kärlek med tanke på all möda hon lägger ned för att tonsätta den. Ja, hon har en låt för varje sinnesstämning. Är du glad, ledsen, pigg, trött, fnissig, olycklig, kär eller sorgsen? Plocka fram hennes skivor!”

Jag började lyssna på ”Öptüm” i helgen och har den på repeat sedan dess. Som väntat är jag helt knockad av hennes musik. Sezen Aksu har berättat i turkisk press att hennes senaste verk innehåller låtar som tillhör en era där hon värdesätter livet på ett helt annat sätt än tidigare. Låtar som är smaksatta med glädje och lust. Och det stämmer. Låtarna är gladare den här gången. Självklart med en eftersmak av reflektion.

Sezen Aksus son, Mithat Can Özer, har varit med och producerat plattan som innehåller tio låtar. Hon står för musiken i nio av dem och för texten i sju av dem. Nazan Öncel har skrivit låten ”Balli” – det märks inte minst i låttexten. Låten ”Sayim” består av Cemal Süreyyas dikt med samma namn. En dikt som hon har velat musiksätta sedan tjugo år tillbaka men inte riktigt varit nöjd med förrän nu. Och nöjd ska hon vara. ”Sayim” är helt magisk. Precis som resten av albumet.

Mina favoritlåtar (som helt säkert kommer att leda till allsång vid Bosporens utomhusfester i sommar): Unuttun mu beni?, ”Arkadas” sarkisini duyunca, Balli, Ayar, Aska Sükrederim, Ah Felek Yordun Beni (oj, vilken låttext!).

Vi ses där! Och du… glöm inte att ha vattenfast mascara.

Ayse

Bilden är hämtad från D&R:s webshop.

Standard
TV, Underhållning

Du blir inte uttråkad med BtD

Hoppas att ni inte missar Bored to Death som visas på SVT1 på onsdagar. Min syster tipsade mig om den för ett tag sedan med orden ”Det här är din humor, Ayse”. Och hon hade rätt!

I serien får vi följa författaren Jonathan Ames (spelas av Jason Schwartzman) som redan i första scenen (säsong 1) blir dumpad av sin flickvän. Han har skrivkramp och i hopp om att få komma igång med skrivandet igen börjar extraknäcka som privatdetektiv. Serien förgylls av Jonathans dialoger med vännerna, serietecknaren Ray Hueston (spelas av min favorit Zach Galifianakis!) och redaktören George (Ted Danson). Jag ska inte avslöja för mycket av handlingen utan tycker att du ska börja se serien på SVT Play.

Mina favoritcitat från serien (so far):

Ray: We have to sit outside. Some early morning postnatal yoga class exploded in there.
Jonathan: Did you get stung by a bee?
Ray: Yes, a bee with herpes.
Jennifer; That’s what my therapist said, ‘Are you sure?’ Yes, I’m sure! God, it’s like I’m surrounded by Holocaust deniers. It happened. I’m sure!

—-

Jonathan: Sal, I’m scared.
Sal: That’s okay. All fighters are scared, but once you get into the ring, you are like a God.
Jonathan: But I’m agnostic.
Sal: I’ll say a prayer for you.


Ayse

Standard
Film

Roligaste Allen på länge

För ett år sedan visades Woody Allens dramakomedi ”You will meet a tall dark stranger” inför en förväntansfull publik i Cannes. I tider som dessa då recensioner helst ska skrivas innan filmen ens är färdigklippt är det direkt ingen höjdare att skriva om en film så sent som ett år senare. Men jag struntar i det och tillägger i stället att filmen nu går att hyra eller köpa. Du bör självfallet gilla Allens filmer för att kunna se just denna. Det är ingen dejtfilm utan en rent gottande i ångestframkallande dialoger. Jag tycker ändå att denna film skiljer sig från hans tidigare eftersom jag tycker att han i vissa scener i filmen till och med driver med sina tidigare filmer. Precis som hans senaste filmer är ”You will meet a tall dark stranger” inspelad i Europa, rättare sagt London. Valet av plats är egentligen inte avgörande för filmens handling (inte alls som i ”Vicky, Cristina och Barcelona” från 2008).

I filmen får vi möta Sally (fantastiskt spelad av Naomi Watts) som jobbar på ett galleri, är förtjust i sin chef (Antonio Banderas) och gift med amerikanen Roy (Josh Brolin). Han har en gång i tiden gett ut en succénovell men kan numera inte komma över sin skrivkramp. Sallys pappa Alfie (Anthony Hopkins) har lämnat hennes mamma (Gemma Jones) och dämpar sin dödsångest med yngre kärlekar. Kort sagt, ingen av dem är nöjd med sitt liv. De befinner sig i relationer som har passerat bäst-före-datum sedan länge. Frågan om gräset är grönare på andra sidan eller inte hänger som ett tungt moln över de inblandade. De typiska ångestframkallande dialogerna à la Allen dyker upp lite här och var i filmen men i det stora hela är det en rolig film. Skådespelarna gör träffsäkra tolkningar och vissa scener vill jag bara se om och om igen.

Ayse

Standard
Konst

Sinnligt på Blasieholmen

När soltörstande stockholmare försöker hitta plats på stans alldeles för få uteserveringar passar jag att njuta av det rika kulturutbudet i stan. I dag besökte jag Nationalmuseums vårutställning ”Lust och last”. Redan vid entrén ”varnas” jag för att utställningen innehåller material som kan väcka anstöt. Nja, så provocerande var den nog inte men jag noterade att verken fick ett äldre turistpars kinder att blossa. Lite sött, tycker jag.

Utställningen består av erotiskt laddad konst från de senaste fem hundra åren. Som dess namn avslöjar står kroppen och köttsliga lustar i fokus. Den är utarbetad och rymmer en bra blandning av stilar. Men det är de äldre konstverken som imponerar på mig. Bara det att de skvallrar om epoker där människors liv infekterades av moralpredikningar om dygd och synd gör att jag vill veta mer om dem.

Jag gillade utställningen men hade gärna velat se något utöver det politiskt korrekta. Att vissa verk väcker frågan om den manliga blicken är mer exploaterande än den kvinnliga välkomnar jag av hela mitt hjärta.

”Lust och last” pågår till och med den 14 augusti. Den är helt klart värd ett besök. Inte minst för att beskåda de äldre konstverken som man annars sällan får ta del av.

Ayse

Bilden är hämtad från Nationalmuseums webbplats. Bilderna är beskurna. Danaë och guldregnet – Adolf Ulrik Wertmüller, Knäböjande nunna – Martin van Meytens d.y., This girl has inner beauty – Lotta Antonsson.

Standard
Reklam, TV

Störiga reklamfilmer

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag ägnar en hel del tid åt att kolla in reklamfilmer – både för att lyssna på copyn men också för att se vilket filmspråk man har valt att använda. Reklamfilmer som genomsyras av stereotyper – som att den Magnum-ätande kvinnan alltid är brunett, att tonårsdottern brukar sucka och himla med ögonen, att tvillingar som används flitigt (för att betona/tjata ut budskapet) eller att familjepappan är klumpig – går säkert hem bland många tittare men jag zappar genast till en annan kanal.

Reklam som är riktigt dålig twittrar jag inte lika flitigt om. Det kanske är något jag ska börja med. Visst går det att se dålig reklam som ”lyckad” när den omnämns för att den är så kass men jag är den sista som bidrar till att öka konsumtionen av just den varan eller tjänsten.

Just nu stör jag mig på tre reklamfilmer. En av dem tror jag faktiskt att jag inte är ensam om att ogilla. Jag tänker på den där två män pratar om billiga flygresor på en squashplan. Filmen får ett äckligt slut där en av männen spyr på den andre. Jag tycker att den är vidrig och osmaklig. Jag gissar att den är tänkt att vara humoristisk men den är en skymf  mot humorbaserade reklamfilmer. En annan film som irriterar mig är Scoretts budgetfilm med vackra Gynning och Schenkenberg. Det verkar som om gaget till modellerna gjorde att man inte hade några pengar kvar till att satsa på bildkvalitén, miljön och handlingen i filmen. Tafflig är ordet. Några som har pengar är Procter & Gamble. Däremot verkar det inte ha hjälpt dem när de bestämde sig för att ha med Henrik Lundqvist i en reklamfilm för Head & Shoulders. En mer omotiverad och sömnig ”gästskådis” får man leta efter. Hans repliker går inte alls ihop med hans uttråkade blick och kroppsspråk.

Nu ska jag kolla på några bra reklamfilmer.

Ayse

Standard