Turkiet, Utrikespolitik

En stad i sorg

Jag sitter fastklistrad framför tv:n och följer nyhetsbevakningen av den förödande jordbävningen i staden Van med omnejd (sydöstra Turkiet). Den turkiska nyhetskanalen visar bilder på flervåningshus, hotell, sjukhus och skolor som har kollapsat. Jordbävningen, med en magnitud på 7.2, är det kraftigaste skalvet i landet på över tio år.

Turkiska Röda Halvmånen är på plats och utlyser nu via nyheterna och de digitala medierna att de behöver filtar, barnmat och tält. Jordbävningen har lett till vatten- och strömavbrott och en kylig höstkväll väntar de drabbade.

Mina tankar går till anhöriga och överlevande i Van med omnejd.

Ayse

Standard
Demokrati, Utrikespolitik

Sammen er vi sterke

Sedan i fredags följer jag nyhetsrapporteringen om terrordåden i Norge. Ja, jag väljer att kalla dem terrordåd. Oavsett om gärningsmannen agerade ensam på Oslos gator och på Utöya eller fick hjälp av andra är han i mina ögon en terrorist. En massmördare.

Jag har tidigare skrivit om den högerextrema rörelsen i Europa här på bloggen och delar inte åsikten om att han är en ensam galning. Han är inte ensam. Hans åsikter och människosyn delas av hundratusentals andra ute i världen. Hans åsikter är inte heller nya. Världen har fått lida av dessa idéer i hundratals år. Nu senast i fredags.

Jag erkänner att också jag gjorde kopplingar till islamistiska grupper och sökte motivet i Norges närvaro i Afghanistan. Men när AUF:s ungdomsläger blev platsen för ett massmord lämnade jag snabbt det tidigare spåret. Det här var något annat. Samhällsengagerade unga människor var målen. Människor som brann för en öppen demokrati och som kallblodigt mördades för just deras ideologi.

”Hur kan det här hända i Norge?” skrev en vän (bosatt i Sverige) på Facebook. ”Att det här händer i just Skandinavien är inte konstigt. Alla brutala deckare kommer från den delen av världen” uttryckte en annan (boende i andra änden av världen) i samma sociala forum. Två naiva åsikter som säger mycket även om jag inte håller med dem.

Mitt i allt kaos och sorg vill jag ge en eloge till Norges statsminister Jens Stoltenberg, den norska polisen och den norska pressen som har skött det hela väldigt sansat och värdigt. Inget närgånget filmande av ungdomarna och deras närmaste, inget gottande i tragiska överlevnadsberättelser utan ren och skär närvaro, värme och deltagande.

Jag hoppas innerligt att det föds något gott ur dessa onda och ofattbara terrordåd. Att fler får upp ögonen för vad den högerextrema rörelsen i världen (i Europa i synnerhet) är kapabel till. Det rör sig inte om några enstaka galningar. De är många och de har inget samvete.

Hoppas att vi aldrig någonsin får uppleva något liknande igen.

Tillsammans är vi starka.

Här kan vi lämna våra kondoleanser.

Ayse

Foto: AFP. Det här fotot berörde mig djupt. Det är hämtat från http://www.aftonbladet.se Bildtexten lyder: ”Hemma från ön. Armbandet från sommarlägret på den blonda flickans arm vittnar vad hon varit med om. Bara sorgen finns kvar.”

Standard
Reklam, TV, Utrikespolitik

Höj nivån på reklamfilmerna, tack!

Medan jag med spänning följer nyhetsbevakningen av valet i Turkiet har jag TV:n på i bakgrunden. Jag stör mig på vissa reklamfilmer – som vanligt. Vi har reklamfinansierade TV-kanaler men vad hände med kvaliteten på reklamfilmerna? Avsändarna är mellanstora företag – som uppenbarligen har budgeten men som ändå inte får till det. Jag tänker på K-Rauta, Synoptik (varför skriker speakern!?!), Tidningskungen.se, Galieve (varför måste halsbränna förklaras med animationer?) och CillitBang (ännu en reklamfilm där män spexar när de städar).

Om man som företag vill sticka ut bör man använda nya grepp. Kolla in klippet ovan. I en storstad som São Paolo valde ett tryckföretag att fånga uppmärksamhet på det här sättet. Reklambyrån heter Giovanni + Draft FCB och kampanjen lanserades i mars i år. Jag diggar idén!

Näe, nu zappar jag till mina turkiska TV-kanaler – dels för att följa valet och dels för att reklamfilmerna faktiskt är av bättre kvalitet. Mobiloperatören Turkcells filmer har varit mina favoriter i flera år.

Ayse

Standard
Demokrati, Identitet, Politik, Utrikespolitik

Europas sak är faktiskt vår


Det här är mitt 100:e inlägg på bloggen. Jag hade önskat att det skulle ha innehållit något glatt och piffigt ämne. Det gör det tyvärr inte.

Jag vill uppmärksamma en känsla. En svårbeskrivbar och orosfylld sådan. Låt mig berätta. Jag kände av den för 20 år sedan när Lasermannen härjade i min hemstad. I dag pekar mycket på att ett liknande scenario återupprepar sig i Malmö. Den s k skytten går fri. Oavsett vad media insinuerar vet ingen än om det rör sig om en person eller flera och om han/hon/de har ett motiv. En sak är säker, han/hon/de har lyckats ge mig ytterligare flashbacks från 1990-talet.

Till skillnad från den rädsla jag kände för 20 år sedan, känner jag ren ilska i dag. Toppa det med frustration och besvikelse. Det blir en soppa av känslor som jag inte riktigt hittar ”rätt” ord till. Låt mig förklara.

Strax innan valet kunde jag höra folk säga ”Hörde du det där som hände i Danmark..”, ”Ja, men det där är ju i Frankrike. Du vet ju hur fransmännen är” eller ”Det brukar ju vara så i Österrike” och jag tappade hakan varje gång. Jag slogs av hur folk distanserar sig från Europa. Inte minst från det som sker på den politiska arenan. Jag menar inte att alla som bor i Europa måste känna sig och definiera sig som européer men jag kan inte låta bli att tycka att det är konstigt att skilja mellan det som händer i Europa från det som sker i Sverige. Å ena sidan tjatar man sönder begrepp som globalisering samtidigt som man drar tydliga gränser mellan det som inträffar i Europa och det som pågår här i Sverige. Det finns säkert forskning som förklarar varför man väljer att distansera sig men jag är inte intresserad av att veta anledningen.

Jag anser att det som händer i Europa* är lika mycket min sak. Och din. Att stoppa huvudet i sanden funkar för stunden men inte i längden. Det är en handling som kan ge ödesdigra resultat. För inte så länge sedan pågick ett krig på Balkan. Mitt i Europa. Byar sattes i brand, fångläger upprättades, massvåldtäkter och etniska rensningar avlöste varandra på Balkan. Då skyllde man på att man inte förstod vad som hände eller t o m kläckte ur sig fega kommentarer som ”Det som händer är fel men det är ju faktiskt deras interna konflikter”.

Har man lärt sig något av historien? Nej, jag tycker inte det. Man har däremot blivit skickligare på att ursäkta sig. Man chockas över det svenska valresultatet och undrar hur detta kunde hända samtidigt som man i flera år har ryckt på axlarna åt norska Fremskridtspartiets, Dansk Folkepartis, tyska nationaldemokraternas, bulgariska Atakas, ungerska Jobbiks, brittiska nationalpartiets, nederländska PVVs, franska Le Front Nationals, österrikiska FPÖs, belgiska Vlaams, slovenska SNS, slovakiska SNS, finska Sannfinländarnas valframgångar.

All ära till privatpersoner – som till skillnad från etablerade partier, organisationer, föreningar – kallar till demonstrationer och lyckas kalla tusentals människor till samma plats på endast några timmar. Men jag kan låta krass nu. Att ordna demonstrationer är ett bra sätt att markera sin ståndpunkt men i det här fallet behövs mer än så för att kunna påverka. Jag demonstrerade i början av 1990-talet och ropade ”Inga rasister på våra gator” och gjorde exakt samma sak dagen efter årets val. Det känns som att vara tillbaka till ruta ett.

Visst, jag kände också djup sorg över valresultatet men det är dags att komma över den. Precis som i vilken annan sorgeprocess har min sorg gått över till ilska. Jag vägrar älta och ställa frågan ”Varför?”. Jag vänder på det i stället. 94,3% röstade inte på Sverigedemokraterna. Fokus ska vara på att se till att SD inte behåller sina mandat efter valet 2014. Som jag har tjatat om det här tidigare – ansvaret ligger hos varje medborgare att inte vara tyst utan att agera. Inte bara med att gå i ett fackeltåg utan att varje dag – nätverka, markera och samtala – fram till nästa val. Bemöta påståenden med fakta! Utan att försköna eller vara drömmande.

Jag bor i Sverige. I Europa. I världen. Jag, liksom miljonstals andra, är medborgare av en union som sägs bygga på frihet, demokrati och respekten för de grundläggande mänskliga rättigheterna. För länder som knackar på EUs dörr ställs tuffa krav på efterlevnad av mänskliga rättigheter. Men varför bkundar man för alla övertramp som görs av medlemsländer? Dessa krav ska väl fortsätta att gälla när ett land blir medlem?

Höj rösten nästa gång högerextremister i Europa anordnar antiromska demonstrationer.
Höj rösten nästa gång en muslimsk kvinna i Södertälje utsätts för stenkastning.
Höj rösten nästa gång judiska barn och ungdomar trakasseras i Malmö.
Höj rösten nästa gång Italiens regering lanserar ett ”säkerhetspaket” som kriminaliserar papperslösa flyktingar.

Det är dags att vi som EU-medborgare lever som vi lär.

Ayse

Bilden är hämtad från guardian.co.uk

* Jag kan i ett senare inlägg förklara varför jag i detta inlägg väljer att fokusera på just EU-medborgarskapet och inte talar om stora vida världen.

Standard
Demokrati, Utrikespolitik

EU bryter tystnaden med vrede

Viviane Reding, EU-kommissionär med ansvar för rättvisa, grundläggande rättigheter och medborgarskap, bröt slutligen tystnaden med ett tydligt budskap till den franska regeringen med anledning av deras utvisning av romer.

Jag har väntat på någon slags reaktion från EU:s sida och blev imponerad av det tal hon höll i Bryssel i dag.

Låt mig vara tydlig: Diskriminering på grund av etniskt ursprung eller ras har ingen plats i Europa. Det är oförenligt med de värderingar som Europeiska Unionen är grundad på”, sade en irriterad Reding i dag.

Hennes tal går att lyssna på här.

Ayse

Standard
Sport, Turkiet, Utrikespolitik

Folkomröstning och basketfnatt

I kväll vänder jag blicken mot Turkiet. Rösträkningen från folkomröstningen pågår i skrivande stund och mycket pekar åt att ja-sidan får 58% och nej-sidan 42% av rösterna. Som väntat är skillnaderna mellan storstadsregionerna och landsbygden talande. Den redan hätska politiska stämningen verkar inte mjukna i och med detta resultat.

Det verkar ändå som om de flesta turkar kommer att sitta bänkade framför tv:n av en annan anledning i kväll. Det råder basketfnatt i hela landet. Turkiet möter nämligen USA i basket-VM. Hur utgången än blir i kvällens final har 12 Dev Adam (”de 12 jättarna”) skrivit baskethistoria. Må bästa lag vinna!

Ayse

Bilden är hämtad från http://www.sportslivestreams.com

Standard