Tweet on!

Jag deltog igår i ett intressant samtal om Facebooks (FB) framtid. Jag tillhör den lilla lilla klick som inte är lika förtjust i nutidens ”mina vänner”-bok. Visst ska en gratistjänst sponsras av annonser men kanske inte i den grad som den är nu. Vissa företag har lagt ner sina egna siter och helt flyttat in i FB. Ja, det är ettsätt att väcka uppmärksamhet men jag tror fortfarande att företag behöver ha sina egna siter. Inte minst om företaget arbetar med kreativa lösningar.

Jag inaktiverade mitt FB-konto för två veckor sedan av flera olika anledningar. Den största var att jag lade ner för mycket tid på FB. En annan anledning är att jag faktiskt inte har över 250 vänner (som jag faktiskt hade på FB). Knappt 10 av dem är mina riktiga vänner. Varför ska jag då lägga ner tid på de övriga 240 ”vännerna”? Spam från spel, aktiviteter kan jag hantera men vad gör man med spam från ”vänner”? Hur hanterar man de som behöver skriva av sig metervis i kommentarsfälten? De avskräcker mer än vinner sympatier, tro mig. Att dölja deras inlägg är ett sätt att komma undan men börjar man med det kan man lika gärna avstå från hela baletten.

För ska jag vara krass – jag bryr mig om vad mina bekanta gör just nu. Att de är ”tillbaka på kontoret efter en god lunch”, vantrivs på sina arbetsplatser eller ”sitter på tåget mellan Malmö-Stockholm” är inget jag vill ”gilla”. För att inte tala om att jag ska behöva veta alla ”vänners” spelresultat, vilka artister de liknar eller hur de såg ut för 20 år sedan. Facebook är SneakBook. Den som påstår att den inte är det ljuger.

Twitter har jag däremot inte lämnat. Den microbloggen passar mig utmärkt. Lagom många tecken (det blir aldrig långrandigt!) som bidrar till fyndiga formuleringar. Dessutom är Twitter min nyhetskälla. Det är där jag får veta om vilka diskussionsämnen som är hetast runt om i världen. Just nu. Jag slipper riktade annonser, spam av påhittade personer och bekanta. Jag bestämmer själv vem jag vill följa och vilka som får följa mig. Sociala medier när de är som bäst.

Ayse

Videon är hämtad från YouTube. Kate Miller-Heidke sjunger ”Are you f-cking kidding me?”.

Portman lyfter hypad svan

Efter filmfrågan (se nedan) skulle det sitta fint med en recension av ”Black Swan”, tänker jag.

Oj, vilka förväntningar jag hade på filmen. Jag hade sett trailern, läst om den och såg fram emot att se den. Ja, filmen är psykologisk. Konstnärlig. Och ja, det är en thriller. En intensiv känsla av obehag gör mig sällskap under filmens gång.

Jag är ingen inbiten fan av Darren Aronofskys filmer. ”The Wrestler” gillar jag visserligen skarpt men ”Black Swan” är någonting helt annat. Den enda likheten mellan filmerna är väl att ”The Wrestler” handlar om en man i en manligt dominerad sport medan ”Black Swan” skildrar en värld där unga kvinnor är i majoritet.

Vi får möta Nina (spelad av Natalie Portman) som har ägnat hela sitt liv åt att bli en lyckad balettdansös. Hon får huvudrollen i en alternativ version av Svansjön. Hennes lärare Thomas (spelad av Vincent Cassel) tycker att hon kan dansa som den vita svanen men att hon behöver bli bättre på att spela rollen som den svarta svanen. Nina, som redan har enorma krav på sig själv, går in i rollerna så pass starkt att hon pendlar mellan hallucinationer och verklighet.

Stundvis tycker jag att handlingen är seg. Hallucinationsscenerna är mer intressanta än filmens verklighet. Det är skådespelarnas prestationer som lyfter filmen. Portman gör en fantastisk rolltolkning. Likaså Vincent Cassel och Mila Kunis.

Det doftar Oscar.

Ayse

Bilden är hämtad från impawards.com

Black Swan

Ayse