Turkiet, Utrikespolitik

En stad i sorg

Jag sitter fastklistrad framför tv:n och följer nyhetsbevakningen av den förödande jordbävningen i staden Van med omnejd (sydöstra Turkiet). Den turkiska nyhetskanalen visar bilder på flervåningshus, hotell, sjukhus och skolor som har kollapsat. Jordbävningen, med en magnitud på 7.2, är det kraftigaste skalvet i landet på över tio år.

Turkiska Röda Halvmånen är på plats och utlyser nu via nyheterna och de digitala medierna att de behöver filtar, barnmat och tält. Jordbävningen har lett till vatten- och strömavbrott och en kylig höstkväll väntar de drabbade.

Mina tankar går till anhöriga och överlevande i Van med omnejd.

Ayse

Annonser
Standard
Nätet, Sociala medier

Trött på begreppet ”sociala medier”

Jag får ofta frågan ”Vad är sociala medier?”. Samtalet som sedan följer är alltid lika intressant. Jag älskar det som i dagligt tal kallas för ”sociala medier” men jag har svårt för själva begreppet. Jag kan inte dela in medier i ”sociala” och ”asociala” kategorier. Jag kallar allt för nätet. Jag kommunicerar och är lika närvarande i alla forum. Jag är social när jag mejlar, köper biobiljetter, bokar en resa, laddar ned en podcast eller kommenterar en nätartikel. Jag kan därför inte säga att jag är mer social i vissa nätverk än andra.

Jag har tidigare skrivit om vad jag tycker om Facebook (FB) och dess slagkraft – både bra och dålig. Twitter är det verktyg som funkar bäst för mig. Det blir aldrig lika självupptaget som det ofta blir på FB. Visst har de nya FB-ändringarna (inspirerade av Twitter och G+) gjort att forumet blivit mindre egocentriskt men det kan bli bättre.

Jag inleder dagen med att läsa min Twitter-feed och med olika hashtags få en någorlunda bild över vad dagen har att erbjuda. Jobb, nyheter, lokaltrafik, intressen – allt kan jag bevaka och följa via Twitter.

Nätet är fortfarande nytt för många användare. Jag minns hur företag och organisationer en gång i tiden var skeptiska till att ha en webbplats. I dag har samma företag och organisationer webbplatser som är proppade med information. Förr kunde jag knappt hitta en pressrelease på ett företags eller en organisations webbplats och i dag svämmar deras webbplatser över av pressreleaser, årsredovisningar och verksamhetsberättelser. Jag välkomnar transparens men jag tycker att det är minst lika viktigt att ha ett syfte med sin webbplats.

Det räcker inte med en flashig webbplats och en webbredaktör. Nätet kräver mer eftertanke än så. Alla i företaget och organisationen ska vara insatta i vad företagets/organisationens webbnärvaro betyder. Varenda mejl som skickas från företaget/organisationen är minst lika viktigt som webbplatsen. Jag kan då och då bli imponerad av ett företags eller en organisations webbplats men den känslan övergår dessvärre ofta till en mindre besvikelse när företaget/organisationen visar sig vara mindre bra på att svara på något så simpelt som ett mejl.

Tankesättet ”Jag finns på nätet alltså finns jag” håller inte. Nätnärvaro kräver konsekvens, klarhet och engagemang.

Ayse

Standard
Istanbul, Musik, Turkiet, Turkisk pop, Underhållning

Hande Yener tackar sina lyssnare

Jag lyssnar på Hande Yeners senaste album ”Tesekkürler” (som betyder ”Tack”). Det är hennes nionde album och jag gissar att hon fortfarande är en av Turkiets bäst säljande kvinnliga popartister.

För er som inte känner till Hande Yener kan jag kort berätta att hon inledde sin musikkarriär som körtjej till popdrottningen Sezen Aksu och medverkade i den senares album ”Deli Kizin Türküsü” (1992). Efter en period som artist på barer runt om i landet släppte hon sitt första album ”Senden Ibaret” (2000) som genast blev en stor succé. I dag är Hande Yener inte bara känd för sina flertalet hits utan också för att hon regelbundet byter stil (kläder, frisyr, sound).

Jag har följt henne sedan start och gillar att hon har en kaxig och självsäker framtoning. Jag önskar att hennes musik kunde vara så säker som hon faktiskt är. Hon har betytt, och betyder än mycket för turkisk popmusik. När jag bodde i Istanbul var det mer regel än undantag att jag mötte henne på klubbgolvet. Ofta snurrade hon plattor och i bland kunde hon helt otippat ta till micken och dra av en låt. Det var lika roligt varje gång.

Det finns ett typiskt Hande Yener-sound, tycker jag. Hon inleder ofta med att sjunga en vers, musiken är något dämpad i bakgrunden, sedan kommer musiken och körtjejerna igång och finalen blir en refräng som är über-trallvänlig.

”Tesekkürler” påminner mig om hennes tidigare album. Hennes specifika sound finns kvar. Det är en platta med en hel del sorgliga ballader och jag gissar att hennes separationer har påverkat innehållet. Visst innehåller albumet även gladare spår vars refränger smittar av sig. ”Tesekkürler” får en trea (av fem möjliga) av mig. Hon har släppt bättre album tidigare och jag vet att hon kan bättre. Hennes samarbete med producenten och låtskrivaren Sinan Akcil övertygar inte mig. Jag tycker att hennes tidigare samarbeten med Mete Özgencil, Alper Arman och Fettah Can har mynnat ut i betydligt slagkraftigare låtar. Mina favoritspår på den här skivan är ”Bana Anlat”, ”Havaalani”, ”Keske”och ”Askin Dili”.

Hande Yener har i flera år velat representera Turkiet i Eurovision Song Contest. Det är tidsfråga förrän hon deltar i det jippot.

Ayse

Klippet ovan är från Hande Yeners releasefest för en månad sedan. Hon framför låten ”Askin Dili (Nonazayi)”. Låten handlar i stora drag om kärlekens speciella språk. ”Om du inte förstår vad jag försöker säga till dig på turkiska kanske jag ska uttrycka mina känslor så här? Baradayi deyyo, naradayi zeyyov natuda, nonazayi kambare, kammabari turareyya tumba.” Kort sagt, hon sjunger på ett språk som är påhittat. Orden betyder inget på turkiska men de förmedlar en känsla. Det blir lite som en barnramsa.

Standard
Sociala medier, Teknik

Tack för allt, Steve Jobs

Steve Jobs lämnar ett stort tomrum efter sig. Hans idéer och produkter har berikat, förändrat och förbättrat många människors liv. Jag har mycket att tacka honom för.

Att läsa texter skrivna av tekniskt ointresserade journalister som på olika sätt ifrågsätter Steve Jobs storhet stör mig. I synnerhet när han inte längre är vid liv. Jag är tekniskt intresserad och har alltid varit förtjust i teknikprylar. Jobs såg till att prylarna blev snyggare och mer användarvänliga. Men det är inte därför jag sörjer hans bortgång.

Hans briljans, energi och engagemang var källan till hans fantastiska innovationer. Han var inte bara en entreprenör och en innovatör utan också en visionär i särklass.  Först om tio-femton år kommer fler att förstå hur viktig han egentligen har varit för den tekniska historien. Och det kommer att dröja många år tills vi får se en ny innovatör av Jobs kaliber.

Direkt efter den tråkiga nyheten om hans bortgång lade jag upp detta videoklipp (se ovan) på min FB-profil. Du har säkert sett det tidigare. Se i så fall om den. Lyssna på hans tal till studenterna vid Stanfords universitet (2005). Hans tal går även att läsa här.

Ayse

Bilden nedan är hämtad från app:en Free Candle.

Standard
Konst

Rysk nationalskatt i Stockholm

Detta bildspel kräver JavaScript.

För första gången i Sverige visas konstnärsgruppen Peredvizjnikis verk på Nationalmuseum i Stockholm. Utställningen Peredvizjniki – banbrytande i ryskt måleri invigdes i torsdags (29 september) och pågår t o m 22 januari. (Se bildspel här.)

Som en reaktion mot den ryska konstakademiens konservatism bildades Peredvizjniki (Vandrarna) år 1870. Inspirerade av realismen ville konstnärsgruppen belysa sociala och politiska frågor med hjälp av konsten. De ordnade även vandringutställningar för att föra konsten ut till folket, utanför metropolerna S:t Petersburg och Moskva. Deras verk återberättar det samtida ryska samhället – bönder porträtteras med samma noggrannhet som politiker och intellektuella. Konstnärer som Vladimir Makovskij, Ilja Repin och Nikolaj Jarosjenko skildrar hemliga politiska möten, straffångar och svältande jordbruksarbetare. Målningarna i utställningen är inlånade från två ryska institutioner – Tretiakovgalleriet i Moskva och Ryska Museet i S:t Petersburg.

Det var länge sedan jag blev så tagen av en utställning. Ljuset, detaljrikedomen och tekniken som använts är häpnadsväckande. Vad ni än gör, missa inte denna utställning. Jag kommer definitivt att göra ett återbesök till Nationalmuseum.

Ayse

Bildspelet ovan visar verk av Ilya Repin:
The Zaporozhe Cossacks Write a Mocking Letter to the Turkish Sultan, 1880.
The Barge Haulers on the Volga, 1870-1873.
A fisher girl, 1874.

Standard
Film, Underhållning

Musketörerna anno 2011


Alexandre Dumas tre musketörer har filmatiserats ett 20-tal gånger genom filmhistorien. Nu är det regissören Paul W S Andersons tur. The Three Musketeers hade Sverigepremiär i fredags (30/9) och i 2011-års version är Athos, Porthos, Aramis och D’Artagnan snabbkäftade actionhjältar som drar lite för många dåliga skämt. Jag gillar att filmen är i 3D men i det här fallet drunknar dessvärre skådespelarnas insatser rätt ofta i de välgjorda dataanimeringarna, duellerna och explosionerna.

Som du förstår sparas det inte på krutet i den här filmen. Skådespelarlistan är inte heller dum. Musketörerna spelas av Luke Evans, Matthew MacFadyen och Ray Stevenson. Orlando Bloom spelar hertig Buckingham, Milla Jovovich är den skurkaktiga Milady och Mads Mikkelsen gestaltar greve Rochefort. De överdådiga miljöerna och de fantastiska kostymerna kommer jag inte att glömma i första taget.

The Three Musketeers får tre svaga musköter i betyg av mig. I denna version har de stora likheter med James Bond. Jag undrar vad de får för egenskaper i nästa filmatisering.

Ayse

Standard